Solen vilade mjukt mot hennes hud, som om den själv ville smeka henne. Hon satt i fönstret, naken, benen böjda, ena handen vilande mellan låren, den andra höll telefonen mot örat. Värmen från ljuset dansade över hennes bröst – hud som glänste av värme och begär, bröstvårtor som dragits till hård spets bara av tanken på din röst.
Du svarade med ett andetag, inte ett ord.
Och hon log, sakta, för hon visste att du redan var där med henne.
– Jag sitter i solen, viskade hon. – Den kysser mig överallt. Huden darrar.
En kort paus.
– Men jag saknar din röst.
– Jag är här, sa du. Långsamt, lågt.
– Berätta vad du ser framför dig.
Hon lät benen glida isär. Fingrarna följde efter, trevande, väntande.
– Jag ser dig i ljuset, svarade du. Din röst var redan tyngre. – Du lutar dig tillbaka, med läpparna lätt öppna… och jag ser hur dina fingrar börjar leka över din klitoris.
Ett svagt ljud lämnade hennes mun, bara ett skälvande “mm”, men det var tillräckligt för att du skulle fortsätta.
– Jag skulle stå bakom dig nu, knä mot fönsterbrädan, handen om ditt bröst, känna hur du sväller i min hand.
Hon rörde sig sakta nu, fingertoppar som cirklade, som smekte, som retade. Hennes klitoris var redan öm, redan så bultande närvarande att varje beröring kändes som ett hjärtslag.
– Jag är där, viskade du. – Jag kysser dig bakom örat. Min hand mellan dina ben.
– Fortsätt…
– Jag känner hur våt du är… hur din hud vill bli hållen.
– Jag… vill bli hållen, flämtade hon.
Hennes rygg kröktes lätt, hennes kropp var bara andning, hetta, mottaglighet.
Du stönade lågt. Hon kunde höra hur du rörde dig själv. Inte snabbt. Inte hårt. Bara med samma rytm som hon, som om ni dansade genom orden.
– Jag hör dig, sa du. – Du låter så vacker när du rör vid dig.
– Jag är nära, viskade hon. – Jag vill du ska säga mitt namn.
– Du vet att jag vill vara där… i dig… över dig…
– Säg det.
– Jag kommer. Med dig. Nu.
De sista orden var bara andetag. Hon lät sig falla över kanten med fingrarna ännu djupare, kroppen skälvde, tömdes och fylldes samtidigt. Det var som om du kom in i henne genom varje stavelse, varje bild, varje flämtning i luren.
Efteråt satt hon kvar i solen. Lutad mot fönsterkarmen. Huden varm. Hjärtslagen långsamma.
Telefonen fortfarande mot örat.
– Nästa gång, sa du. – Inget glas. Inga linjer. Bara hud.
Och hon slöt ögonen.
– Jag väntar på dina händer för de kan gör mirakel.
