Solen låg som ett eldklot över himlen och brände våra kroppar utan att be om ursäkt. Svetten pärlade längs min ryggrad, droppade mellan mina skinkor och spred sig som eld i mitt underliv. Klippan under mig var het, hård, rå – precis som du. Jag låg med benen isär, huden glänsande, pulserande. Bröstvårtorna var styva, svullna mot luften, som om de väntade på din mun. Allt i mig sträckte sig, spände, bad.
Du såg mig där, lät blicken vila, som om du läste mig utan att röra. Sedan gick du ner på knä framför mig, långsamt, nästan vördnadsfullt, som om du närmade dig något heligt. Din hand vilade först lätt över mitt lår, men snart gled den uppåt – inner låret, ömt, mjukt, hungrigt. När dina fingrar nådde mellan mina ben skälvde jag. Du särade på mina blyg läppar med fingertoppar som redan visste allt. Och där – mitt brännande, bultande centrum – låg jag blottad för dig.
Min klitoris var svullen, varm, fuktig, översköljd av begär. Den bultade i takt med mitt hjärta. Du rörde mig, först med andedräkten – het och darrig – och sedan med din tunga. Ett svep, cirklande, och jag flämtade högt. Jag höjde höften, pressade mig mot din mun, bad med kroppen, och du förstod. Dina fingrar gled in i mig – våta, fylliga – medan din mun aldrig lämnade min klitoris. Du sög mig som om du drack från något du längtat efter länge. Jag stönade, högt, skamlöst, lät bergen höra vad vi gjorde. Allt brann. Huden, själen, tiden.
Du höll mig där, på gränsen, på kanten – och sen kom vågen. Tung, varm, skälvande. Den rev genom hela mig. Jag krökte ryggen mot himlen, tappade all kontroll, och du stannade kvar med munnen mot mig tills jag föll ihop i din hand, darrande, öppen, förlorad. Men det var inte slut. Inte för oss.
Du såg mig fortfarande, svettig, sprucken av lust, och du ville mer. Och jag ville att du skulle ta det. Du la dig över mig, din hetta pressades mot min. Din hud var våt, din andning tung. Vi gled mot varandra, höft mot höft, andedräkt mot hals. Din kropp vilade tungt över min, din mun vid mitt öra, handen mot min höft, och jag kände dig – hela dig – mot mig.
Du rörde dig i en rytm jag redan kände. Min kropp tog emot dig, skrek efter dig utan ord. Vi älskade där i solen, i tystnad, bara våra stön, suckar, rörelser fanns kvar. Dina höfter mot mina, mina naglar i din rygg, våra kroppar som letade, gav, tog. Allt var förbjudet – men så rätt i den stunden. Solen såg oss. Den dömde oss inte. Den lät oss brinna.
När vi till sist låg stilla – blanka av svett, tomma och samtidigt fyllda – smekte du min mage med fingertopparna. Ett långsamt farväl till ögonblicket vi just delat. Ingen sa något. Det behövdes inte. Vi visste vad vi gjort. Och vi visste att vi aldrig skulle glömma. På klippan där solen lyste tyst över oss, där våra kroppar fann varandra i smyg, levde hettan kvar i huden länge efter att allt var över. Den försvann inte. Den fanns kvar – som en bultande viskning i mitt inre. Som solens tunga, eviga kyss.
