Jag vet inte exakt när det började. Kanske var det hans blickar – de där som stannade kvar lite för länge, som fick huden att darra under blusen. Kanske var det min nyfikenhet. Eller bara den där växande tystnaden mellan oss. Den som doftade av något förbjudet. Vi var hemma hos honom på fest. Jag och min sambo. Allt var som vanligt. Nästan. Förutom att jag kände hans ögon i nacken varje gång jag vände mig om. Och när min sambo till sist gick hem, blev jag kvar. Inte av misstag. Inte längre.
Han satte sig bredvid mig. Nära, men inte för nära. Vi pratade. Skrattade. Och sen kom frågan, viskad och självsäker:
– Ska vi basta? Naket och avslappnat. Jag skrattade. Spelade förvånad. Sa nej – för det ska man ju göra.
Men mitt inre skrek ja. Så när han frågade igen, tyst och intensivt, svarade jag innan mitt förnuft hann säga stopp:
– Ja. Men med handdukar.
Bastun var varm, dov, innesluten. Ångan låg som ett slöjande skynke mellan oss, men våra kroppar visste redan. Jag satte mig mitt emot honom, handduken klibbig mot huden. Svetten rann långsamt mellan mina bröst, ner längs magen. Mina bröstvårtor hade styvnat i värmen – eller av hans blick. Jag såg hur han följde varje droppe som om han redan smakade den. Han reste sig. Tog ett steg mot mig. Handduken gled av honom som om den aldrig funnits. Han stod där, naken, varm och tung av närvaro. Inget i honom skämdes. Hela han var en inbjudan.
– Får jag? viskade han.
Jag nickade till svar.
Hans händer gled upp längs mina ben, och när han nådde mina höfter lät han handduken falla från min kropp. Jag var naken, insvept i värme, i ånga, i honom. Han såg på mig som om jag var något heligt. Hans hand smekte min kind, sedan mina bröst – och när hans läppar omslöt en styv bröstvårta och han började suga, långsamt, fokuserat, förlorade jag mig. Det var inte bara hetta – det var dyrkan. Hans tunga cirklade runt spetsen samtidigt som hans hand gled längre ner, smekande och utforskande. Jag kände hur hela min kropp svarade, och jag ville ha mer.En ström av värme spred sig från bröstet, genom magen, och djupare – till det allra mest levande i mig. Jag kastade huvudet bakåt. Han lät sina fingrar gräva in sig bakom min nacke och drog mig närmare. Jag lät honom äga den stunden – äga mig – men aldrig på ett sätt som gjorde mig liten. Jag kände mig trygg i hans famn. Han bytte sida. Lät sin mun glida över min bröstkorg och sög mjukt även på den andra bröstvårtan. Våta kyssar, tunga andetag, hans skäggstubb mot min känsliga hud – allt brann. Hans läppar vandrade vidare. Ner över magen, över höfterna, tills jag darrade under honom. Jag var öppen och överlämnad. Oemotståndlig, även för mig själv. När han rörde mig där, med fingrar som visste precis var jag fanns, började hela min kropp bulta. Jag stönade till – inte högt, inte skrikande, men med en rå intensitet som fick träet omkring oss att vibrera. Det var som om ett skrik av vild åtrå brann i mitt bröst, men istället bröt ett djupt, otyglat stön fram – lika ohejdbart som njutningen själv. Han lekte med mig, cirklande, rytmiskt, och när min njutning steg – när allt inom mig sträckte sig efter honom – höll jag inget tillbaka. En våg drog genom mig. Hett, pulserande. Jag kände mig som om jag öppnades på nytt. När han trängde in i mig gjorde han det långsamt. Med en vördnad som gjorde att jag nästan grät. Han rörde sig med stillhet och styrka, som om varje rörelse var en bön. Vi var bara andetag och suckar, våta kyssar och mjuka, fuktiga rytmer. Bastuns ånga smälte ihop med vår svett. Med våra kroppars språk. Mina ben runt honom. Min rygg mot träet. Min mun mot hans hals. När är jag kom, gjorde jag det tyst. En darrning, en skälvning, en explosion som brann inuti. Och han höll mig. Höll kvar. När min andning sakta föll tillbaka till rytm, låg jag kvar i hans famn. Bastun kändes som ett annat universum. Stillhet. Efterklang.
Inga ord. Inget behövdes. Men jag kände något växa inom mig. Inte skuld. Inte skam. Utan något annat Stolthet. Jag hade sagt ja till mig själv. Till min kropp. Till min hunger. Jag hade låtit mig bli tagen – och tagit samtidigt. Det var inte bara han som fick mig att darra. Det var jag som tillät mig att känna. Och den stoltheten satt djupare än huden. Den satt i bröstkorgen, i hjärtat, i det sätt jag reste mig efteråt och samlade upp min handduk. Jag vände mig om innan jag öppnade dörren. Mötte hans blick.
Han log. Inte ägande. Inte krävande. Bara förstående, jag log tillbaka. Ett leende som bar upp hela mig.
