Det var sen kväll. Regnet rann sakta längs fönsterrutan, och rummet badade i varmt skymningsljus. Jag satt i soffan, med benen uppdragna under mig. Barfota. Huden fortfarande varm efter duschen. På mig – bara en kort, svart klänning. Tunn. Åtsittande. Utan trosor under.
Mobilen vibrerade i min hand. Ett nytt meddelande:
Sitter du bekvämt? Jag vill höra dig.
Jag log. Drog upp klänningen en aning, lät den avslöja mer av låren, mer hud. Lät händerna vila lätt över knäna, som om jag väntade på att bli rörd.
Jag tryckte på grön lur.
– Hej, sa jag mjukt.
– Hej… älskling, svarade han.
Hans röst var djup, viskande varm.
– Vad har du på dig?
– En svart klänning. Tunn. Inget under. Och jag är redan våt.
Jag hörde hur han andades in, sakta, tungt.
– Hur sitter du?
– Lutad bakåt i soffan. Benen särade. Klänningen uppdragen. Och jag tänker bara på din röst, och vad du gör med min kropp.
– Rör vid dig själv. Sakta.
– Jag gör det redan… mina fingertoppar dansar över huden. Jag är så känslig. Det pirrar överallt.
– Jag ser dig framför mig, sa han. – Dina lår… din hud… hur blöt du är. Jag vill smaka dig där du är som mjukast.
Jag lät fingrarna glida ner, mellan blygdläpparna. Jag var öppen, varm, så mottaglig.
– Jag har två fingrar i mig nu… och det är som om min kropp längtat efter dig. De glider så lätt. Jag kan knappt hålla tillbaka ett stön.
– Rör vid din klitoris samtidigt, viskade han. – Som jag brukade göra med tungan.
– Åh… ja… jag minns det…
Jag kände hur höfter började röra sig, som om kroppen dansade mot hans röst.
– Jag vill känna din kuk i munnen, sa jag lågt. – Jag vill slicka dig långsamt. Smaka dig. Höra dig andas tyngre när jag tar dig djupare.
Han suckade djupt.
– Jag är hård nu. Jag runkar långsamt medan jag föreställer mig dig i soffan. Hur din klänning klättrar upp längs låren medan du rör dig i takt med mina ord.
Jag lät mina fingrar cirkla över klitoris, vått, slipprigt. Rummet försvann – allt jag kände var min kropp och hans röst.
– Jag är nära… älskling… jag kommer…
Och så kom jag. Stötvis. Ljudligt. Fingrarna stannade kvar medan kroppen krökte sig. Muskler som spände sig. Ljud som föddes djupt i magen. Han hörde allt.
– Så vackert… viskade han. – Jag ville bara lyssna. Ville höra din kropp.
Vi låg tysta i luren. Andetag. Hud. Närhet.
– Nu är det din tur, sa jag. – Beskriv hur du rör dig.
– Jag föreställer mig hur du såg ut över mig, klänningen halvt på, dina höfter som pressade ner mig… dina naglar mot mitt bröst…
Hans röst blev tyngre. Närmare.
– Kom i min fantasi, viskade jag. – I min mun. I mig.
– Jag… åh… jag kommer…
Och så gjorde han det. Stönade mitt namn. Långsamt. Djupt. Rått och vackert.
Vi låg kvar med telefonen mot örat. Som om vi andades i varandras öron, trots avståndet.
– Nästa gång, sa jag, – vill jag att du ser mig göra allt du just hörde.
– Nästa gång, svarade han, – kommer jag inte låta dig göra det själv.
